- Hem
- Historia
Historia
Gunnar Nilsson
Hon var rik. Hon var snål. Och hon skänkte hela sin förmögenhet till cancerforskning.
Gunnar Nilsson växte upp i Helsingborg. Det var också här som hans mor, Elisabeth Nilsson, till minne av Gunnar startade Gunnar Nilssons Cancerstiftelse.
Hennes önskan var att stiftelsen skulle bidra till att öka forskningen kring cancer och därför donerade hon alla sina tillgångar till stiftelsen.
Bakgrund
Det var i slutet av december 1989, på självaste julafton, som advokat Kjell Stenström efter ett telefonsamtal reste sig upp från familjens jullunch och brådstörtat begav sig genom snömodden till Elisabeth Nilssons hem.
Hon hade nämligen bestämt sig och när hon hade bestämt något, då skulle det ske på momangen. Ve den som satte sig på tvären.
Det var inte vilket beslut som helst. Sent kvällen innan hade hon nämligen plötsligt insett vad hon skulle göra med sin förmögenhet.
Kanske hade denna hennes omtalade förmåga att bestämma varit en förutsättning för hennes arbete som sekreterare åt polismästaren i Køge under andra världskriget, där hon var mycket uppskattad för sin skicklighet. Och kanske var det samma förmåga att genomföra sina föresatser som fick henne att följa Arvid, den man hon blivit förälskad i, till ett annat land – låt vara bara över sundet.
Arvid Nilsson blev snart varse att han gift sig med en kvinna som inte hade för avsikt att rulla tummarna. Det tog inte lång tid innan hon var ansvarig för förvaltningen i det fastighetsimperium som Arvids byggfirma skapat i Helsingborg.
En stolt, rik och ensamstående mor
Hon gjorde sig, trots sin ringa längd, snabbt känd som en person att respektera. När hyresgästerna inte uppförde sig som hon fann lämpligt, fick de sig en avspisning med fler danska svordomar än vad som ryms i en ölutkörares kroppshydda. Faktum är att hon aldrig, under de mer än 40 år hon bodde i Sverige hördes yttra ett ord på svenska.
Så kom hösten 1948 och deras efterlängtade son föddes. Han fick namnet Gunnar och växte snabbt upp till en stilig ung man. I maj 1964, när Gunnar bara var 15 år gammal, gick Arvid bort. Han efterlämnade en stor byggfirma, ett fastighetsimperium och Elisabeth blev ensamstående moder.
Kanske hade historien kunnat sluta där. Men den ensamstående modern hade en vilja av stål. Hon lät Stig, Arvids son från ett tidigare äktenskap, överta byggfirman och tog själv hand om fastigheterna. Hon levde vidare för sin son.
Gunnar blev tidigt intresserad av bilar och med sin mors gener var det nog ingen slump att han började tävla iden snabbaste motorsporten – Formel 1. Han var van vid att det skulle gå undan och med samma beslutsamhet som sin mor tog det inte lång tid innan han, jämsides med Ronnie Peterson, var på väg att bli en av de främsta racerförarna i världen.
Elisabeth var mycket stolt över sin sons framgångar och de utvecklade genom åren ett säreget förhållande. Oavsett var i världen Gunnar befann sig på sina tävlingar ringde han sin mor varje dag för att berätta hur han hade det. Alla år de tillbringat tillsammans efter Arvids död hade gjort att de betydde mycket för varandra.
Livet raserades men viljan var obruten
Hur framgångsrik Gunnar Nilsson kunde ha blivit kommer vi aldrig att få veta. För sedan hände det som inte fick hända. Hennes son fick testikelcancer. Han kämpade mot sjukdomen, men dog hösten 1978. Elisabeth Nilsson stod vid 71 års ålder ensam i livet.
Trots sorgen var hennes benhårda vilja obruten. Men hennes vrede hade fått ett nytt mål: hon skulle ge sig på cancersjukdomarna. För det gick att få fram botemedel, det hade hon lärt sig. Bara några månader efter det att Gunnar gått bort, kom en behandlingsmetod som i ett slag minskade dödligheten i testikelcancer. Ingen vet vad som hade hänt om den kommit ett år tidigare.
Så redan ett år efter Gunnars död, skapade hon det som kom att bli hennes livsverk, Gunnar Nilssons Cancerstiftelse. Tanken var att den skulle ärva allt hon ägde den dagen hon dog.
Första året förde stiftelsen en ganska tillbakadragen tillvaro, men sedan donerade Elisabeth familjens sommarhus i Viken, vilket stiftelsen omvandlade till pengar. I slutet av 80-talet skänkte hon ytterligare en av sina fastigheter och då började stiftelsen på allvar att kunna ge bidrag till cancerforskningen.
Men så, på julafton 1989, insåg hon att hon inte hade något att vänta på. Hon bestämde sig för att omedelbart skänka hela sin förmögenhet till stiftelsen, och tillkallade genast familjens advokat för att få det gjort samma dag. Två år senare dog hon. Vi hoppas alla att hennes sista vilja någon dag blir verklighet: ingen ska behöva dö i cancer.